Det är sjukt hur en enda person kan få mig att ändra på allt.
Mina värderingar om livet, värderingar om andra människor.
Här sitter jag med minnena i ett krampaktigt tag och gråter över det som är förlorat.
Det som en gång var mitt, ditt, det som en gång var vårat. 
Det som aldrig kommer tillbaka.
Hur mycket jag än önskar, om att få hålla din hand längs den isiga gatan igen.
Så lär det inte ske.
Jag lever på hoppet varje dag.
Att du kanske ägnar åtminstonde en liten tanke.
En tanke till mig, till oss.
Även om det inte sker så hoppas jag.
Jag hoppas i hemlighet.
Hemlighet för att inte visa mig svag, rak i ryggen när alla andra ser på.
Men så liten och svag i ensamheten.
För utan dina trygga armar runt mig är jag ingenting.
En liten fläck på denna jord. 
En smutsig själ utan en väg att gå.
För utan dig är jag vilsen i denna stora värld.
Utan dig är jag inte mig, för du är min andra halva.
Oavsett om du vet om det eller inte.
Vill inte skrämma dig med mina tankar om hur jävla perfekta vi var.
För det var vi, helt sjukt underbara. 
Men inte nu, det bara försvann, rann ut i sanden.
Du vänder ryggen till medans jag sakta faller längre och längre ner.
Jag älskar dig, inse det. 

 

mamma

28 mars 2011 10:44

Vilken fin dikt du har skrivit.
Du har mollis och bebisarna oxå med på fotot me din pappa o farfar.
kramiz från mamma

snee

28 mars 2011 20:36

Mihih

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Berätta sju sanningar om dig själv:1. Jag är livrädd för mörket.2. Jag är galet fast i att rita.3. Jag har nog Sveriges sämsta hörsel.4. Att fota är min stora passion.5. Jag avskyr att sova ensam.6. Jag har nästan alltid kalla fötter.7. Men fryser i ...